KIMNAR

Tre veckor
Hej hopp! Idag känns det lite som att vardagen drar igång på riktigt. Wille börjar skolan, Malou är (tyvärr) tillbaka istället för Dr Phil på fyran, jag och Elmis är hemma själva och har de gött. Just nu ligger den lilla sömnterroristen och sover efter en busy natt för hennes och min del. Kommer inte ihåg hur många kissblöjor jag bytt och hur många gånger jag ammat inatt men det känns i kroppen och i knoppen att jag inte sovit sådär jättebra. Jag ska kånka ut vagnen (även fast jag inte får bära tungt på sex veckor förlåt underlivet) och gå en liten promenad. Blir ju knäpp av att bara sitta inne plus känns som man får en paus eftersom Elma sover under promenaderna och jag kan lyssna på poddar. 

Ja, annars är allt bra. Vi kollade på Game of thrones finalen igår, ska inte spoila men det var spännande. Vi har verkligen blivit två tv-tittare av rang nu efter förlossningen. Kollar t.o.m. på Idol som jag typ aldrig sett innan. Som ni märker har jag inte så mycket bloggmaterial för tillfället. Ni får hålla till godo med gulliga bilder på mitt barn. Hej!

 
Förlossningsberättelse

På onsdagen den 2 augusti kände jag att hell no det här funkar inte mer för mig. Jag hade då gått 4 dagar över tiden, 4 dagar som snarare kändes som 4 år. Jag kommer inte kunna funka under en förlossning och under första tiden som mamma om jag inte blir av med den här graviditeten snart. Så jag ringde in till BB Stockholm och sa att jag ville ha tid med en läkare för att diskutera igångsättning. Vi fick en tid klockan 15.00 och de sa att tyvärr skulle det inte kunna bli någon igångsättning idag eftersom BB var citat "smockfullt". 

Klockan 15.00 inställde vid oss på BB Stockholms klinik. Måste bara verkligen ge beröm för hur fina de är på BB Stockholm. Har blivit så bra bemött varje gång jag varit där och de är verkligen omtänksamma. Jag satt och flämtade pga galen värme i väntrummet tillexempel och då kommer gullig barnmorska fram och frågar om hon kan göra någonting för mig. Fin service. Vi fick träffa en jättebra läkare som hette Sofie. Hon lyssnade på mig, jag bröt ihop och grät som en bebis men hon var verkligen otroligt förstående och tittade mig i ögonen och lyssnade. Hon undersökte min livmodertapp som var "ganska mjuk" och öppen ca 1 cm. Hon gjorde även en till hinnsvepning. Sen frågade hon om jag orkade vara gravid tills på fredag. Ja sa jag bara jag får se ett slut på det här. Jag fick med mig lite sömntabletter för de två nätterna som var kvar och lite information om igångsättning. De skulle ringa oss innan klockan 10.00 på fredagen och ge oss en tid. 

Torsdagen gick och vi städade hemma och passade på att göra saker "för sista gången som icke-föräldrar". Bland annat äta lagad mat, duscha, göra ansiktsmask, måla naglarna och få fotmassage. Jag sov jättebra de här två nätterna med hjälp av tabletterna förmodligen. Tvingade även ut Wille på soffan så vi båda skulle få två utvilade nätter innan det var dags för förlossning. Kände ingenting som vanligt. Lite tryck nedåt och molande värk ibland men absolut ingenting annat. 

På fredagen vaknade jag jättetidigt och kunde inte tänka på annat än om vi skulle få plats eller inte. Klockan 9:30 ringde BB Stockholm till mig. Och mina farhågor blev besannade. Det var smockfullt igen. Den snälla barnmorskan som ringde sa att de skulle försöka "föda undan" lite och skicka hem folk sen ringa tillbaka i eftermiddag/kväll. Kändes som ett stort svart hål i magen på mig och jag blev så besviken. 

Vi kände att vi inte kunde sitta hemma och vänta på att de skulle ringa tillbaka så vi bestämde oss för att fördriva lite tid på stan. Packade in BB-väskan i bilen och åkte till Hornsberg för att käka burgare på Lily's. Åt en halloumiburgare och tänkte att "det här måste ju vara min sista burgare som icke-förälder". Sen åkte vi in till city och hälsade på mina kollegor på jobbet. Tog en kaffe och en glass med dem. Tänkte att lite jobbstresskänsla kanske skulle framkalla bebis, men icke. Klockan var kanske runt 14 när vi tyckte att vi hade fördrivit tillräckligt med tid på stan. Vi bestämde oss för att åka till Täby och vänta på att de skulle ringa hemma hos Willes mamma eftersom det är närmare till Danderyds sjukhus därifrån. Vi åt glass och kollade på Lyxfällan. Klockan 16:30 ringde läkaren från BB och jag hörde direkt på henne att hon hade dåliga nyheter. Vi skulle inte få bli igångsatta idag. Nähe, I knew it. Vi fick en tid klockan 10.00 dagen därpå istället. 

Bara att packa ihop sig och åka hem till Bromma igen. Två besvikna åkte hem och käkade lite rester. Sen kollade vi på Sofia Coppolas Marie Antoinette. Jag hade jättesvårt att sova och låg bara och spelade mobilspel hela kvällen. Vaknade klockan 3 och kunde inte somna om. Gick upp på toan och märkte att det kom ut nåt slemmigt gulorange konstigt ur min vayayay. Aha tänkte jag det kanske är nåt på gång! Kunde verkligen inte somna om pga spänning. Klockan 5 väckte jag Wille lite försiktigt och berättade att jag hade lite oregelbundna värkar. Sen låg jag i sängen och väntade på att klockan skulle ringa. 

Klockan 10 skulle vi inställa oss på BB så vi åkte från Bromma genom ett biltomt Solna till Danderyd. Så märklig känsla att vara på väg till sin förlossning, utan några panikvärkar eller bilköer som jag hade föreställt mig i mitt huvud. Istället åkte vi lugnt och fint i maklig takt, vår sista bilfärd som icke-föräldrar. Vi parkerade bilen och vågade inte ta med oss alla vår packning in ifall att vi skulle få åka hem igen, även fast vi hade blivit lovade att få bli igångsatta. Sen gick vi in på BB Stockholms mottagning, vi fick sätta oss i väntrummet och efter ett litet tag som en barnmorska och sa att vi skulle åka upp till plan 9. Kändes som att vi ÄNTLIGEN fick komma in på det där exklusiva utestället som alla pratade om och som det var timslånga köer till. Vi fick komma in på ett pyttelitet rum och jag blev uppkopplad på en CTG-maskin. Sen kom läkaren in och undersökte mig, jag hade öppnat mig någon halv centimeter till sen i förrgår och hade regelbundna men ganska svaga värkar. Hon berättade att jag skulle få ta en tablett varannan timme för att få tappen att öppna sig och värkarna att komma igång. Jag svalde min första tablett med gott mod och skickade ner Wille för att hämta vår BB-väska. Nu kunde de inte skicka hem oss utan barn i alla fall. Yes asså!

Sen flöt timmarna på. Jag fick en tablett varannan timme och som jag minns det nu hade vi det riktigt trevligt. Vi spelade MIG, kollade på friidrott på teve, åt mat (alltså verkligen jättebra mat på BB Stockholm, fem plus), åt godis och vilade lite. Värkarna började komma tätare och bli kraftigare framåt 18 någon gång. Då fick jag två alvedon och ett bad. Vi fick komma in i ett badrum med ett väldigt märkligt badkar som man kunde sitta i. Jag badade i kanske en timme och det var jätteskönt att ta värkarna i badet. Efter det åt vi en sista gång, köttbullar och mos. Kommer ihåg att jag tänkte "Det här är den sista måltiden som icke-förälder". Sen började det göra riktigt ont. Kvällen är lite suddig för mig men framåt tio hade jag så ont att jag i princip bara skrek när värkarna kom. Andas igenom dem fanns ingen chans. Jag hade tre på tio minuter så personalen började förbereda ett förlossningsrum åt oss. Medan vi väntade hade jag jätteont och stod i duschen samtidigt som Wille duschade mig med jättevarmt vatten på ryggen när värkarna kom. Det lindrade lite men gjorde ändå så galet jävla ont. När jag hade stått i duschen jag vet inte hur länge fick vi ringa på barnmorskan som kom med livets räddning – lustgasen. Hallelujah! Jag kunde äntligen andas ut! Plus blev rejält hög på köpet. Jag bara skrattade och skrattade. Hade the time of my life. 

Omkring klockan ett fick vi komma in på förlossningsrummet. Kommer ihåg att det kändes helt fantastiskt. Det var så mysigt och ombonat. Det var tända ljus (elektriska dock), dämpad belysning, soffa och en förlossningssäng. Jag fick ligga i den och köra lustgas. Wille vilade lite på soffan. Sen blev värkarna ännu mer intensiva och lustgasen tog inte lika bra som tidigare. Jag tror jag drog lustgas helt ohämmat för den här perioden är väldigt suddig. Jag var superhög och satt och pratade om förlossningskrisen med en skön barnmorska minns jag. Sen fick jag förjävla ont och bad om epidural. Det tog nog lite tid innan narkosläkaren kom och satte den och jag minns inte alls hur det kändes när han gjorde det, men efteråt blev det himmelsk. Svårt att beskriva hur det känns med en ryggmärgsbedövning men ungefär som att benen sover fast skönt. Hade det så pass gött med min ryggmärgsbedövning, lustgas och en glassmothie som en gullig undersköterska kom och serverade mig. Wille sov lite medan jag låg och lyssnade på regnet som slog mot fönstret. Det blev ljust, klockan blev sju och det blev skiftbyte. 

Samma barnmorska som hade skrivit in oss dagen innan gick på sitt skift. Tror hon sa nåt i stil med att "Jaha är ni fortfarande kvar!". Hon undersökte mig och jag var öppen tio centimeter. Yay tänkte jag nu blir de barn but little did I know. Sen började ett jäkla vridande och vändande. Jag fick stå på knä, sitta på förlossningspall, stå på alla fyra, sitta på pilatesboll och stå vid gåbord för att försöka få ner bebisen som låg för långt upp i förlossningskanalen. Detta är också väldigt rörigt för mig, det kändes som en minut och ett dygn på samma gång. Jag drog lustgas och de fyllde på min epidural flera gånger. Sen började jag må illa och det visade sig att bebisen tryckte mot spinaetaggarna. Jag kräktes upp min himmelska glassmothie och svettades kopiösa mängder. Det kom in en till barnmorska som var lite mer brutal än den första. Hon fick mig att stå i alla möjliga ställningar och krysta. De satte på en skalpelektrod på bebisen för att kunna övervaka hjärtljudet, alltså de borrar in som en liten nål i bebisens huvud och det hänger ut en kabel från snippan, sjukt störande när man försöker föda ut ett barn. Nu kanske klockan var runt tolv eller nåt, jag minns inte riktigt, jag fick värkstimulerande dropp och här kan jag säga att det kändes som att helvetet hade brutit lös. Jag fick inga pauser mellan värkarna utan allting var bara som en lång och jobbig värk. Jag försökte krysta men bebisens huvud åkte fram och tillbaka. Ungefär runt ett började jag fundera på hur jag skulle komma undan och om det var fysiskt möjligt för mig att hoppa ut genom fönstret. Jag skrek att jag ville ha kejsarsnitt, att jag inte ville leva etc etc. De tog in en läkare som undersökte mig och jag kommer inte ihåg vad hon kom fram till men jag hörde ordet sugklocka i alla fall. JA TACK skrek jag vad som helst bara jag slipper det här. 

Sen blev det skiftbyte och världens underbaraste barnmorska kom in i rummet. Kändes som änglakörer fyllde rummet. Hon drog ner mitt dropp, fyllde på min epidural och lät mig ligga och vila en timme innan vi skulle försöka få ut bebisen. Det var så skönt, jag fick ligga med benen på en saccosäck och bara andas lustgas. Den där timmen flög förbi. Sen så var det dags att krysta lite till innan de skulle komma in med sugklockan. Den underbara barnmorskan satt på golvet mittemot mig medan jag satt på förlossningspallen med Wille bakom mig. Jag och barnmorskan drog dragkamp medan Wille servade mig med lustgas. Både hon och jag var helt svettiga, vilket jävla hästjobb barnmorskor gör alltså. Wille var lite seg med lustgasen så jag fick ett utbrott på honom. Bebisen fortsatte att åka fram och tillbaka. Det var så frustrerande. Barnmorskan sa "Nu ser vi håret, vill du känna?". Jag tänkte att jag skiter väl fan i om bebisen har hår eller inte få ut den nu! "Ta in den där jävla läkarjäveln och sugklockan nu" skrek jag.

Sen var det dags för sugklockan. Rummet fylldes av folk och jag minns i princip bara att allting var så sjukt snurrigt. Jag fick en kall handduk på pannan och de satte sugklockan på bebisen. "Vi drar tre drag sen blir det akut kejsarsnitt" sa läkaren och jag tänkte att fyfan vad skönt. De la en bäckenbottenbedövning och sen började de dra. Detta var i särklass den sjukaste upplevelsen i mitt liv. Kan inte beskriva hur det kändes. Ungefär som att någon försöker dra ut en fotboll genom snippan med hjälp av ett tortyrredskap från 1300-talet. Jag minns inte hur ont det gjorde men fyfan vad jag skrek och klämde i princip sönder barnmorskans hand. Wille den stackarn som behövde se hela spektaklet fick bli omhändertagen av en undersköterska, hans känslor var lite all over the place. Det blev inga tre drag, det blev sju och på sista värken fick jag krysta ut henne själv. Då sa det bara slurp och hon kom upp på mitt bröst. Så sjukt men all smärta försvann direkt. Hon började skrika och jag tänkte att fyfan vad skönt att det är över. "Men där är du ju Elma" sa jag och pussade på mitt kladdiga barn. Allting kändes så självklart och det fanns bara jag och mitt barn i hela världen. Alla läkare och barnmorskor gick ut ur rummet och vi fick vara ensamma med vårt barn. 

Sen kom en barnmorska och en läkare in och undersökte mig. Jag snappade upp order "sfinkter" och frågade om det blev operation. Det skulle det bli och jag kände inte att det kändes jobbigt alls. Jag blev rullad ner till kirurgen och de sydde ihop mig. Jag hade spruckit i yttre sfinktern (alltså ringmuskeln), mellangården och inne i slidan. Kunde verkligen inte bry mig mindre utan var bara glad för att de bedövade hela min underkropp. När operationen var klar fick jag åka till uppvaket. Wille och Elma fick komma dit och de satt och tittade på mig medan jag vaknade till liv. Sen fick vi åka till BB och till vårt rum. Jag var väldigt bedövad och hade mycket smärtstillande så kände inte alls någon smärta, bara en enorm lättnad. Vi fick den berömda brickan på rummet och jag åt en torr rostmacka med ost. Det var den godaste mackan jag någonsin ätit! Sen stannade vi på BB i två nätter. Därefter kände vi oss rastlösa och ville åka hem. 

Trots att min förlossning på pappret var en mardrömsförlossning så gav jag den betyget 8 av 10 innan vi åkte hem. Märkligt kan tyckas men det fantastiska bemötandet vi fick gjorde allt. Alla vi träffade på BB var helt underbara, jag kände mig trygg hela tiden och fick göra min röst hörd. Alla lyssnade på vad jag hade för önskemål och var bara helt underbara. Jag blev fantastiskt bemött av både undersköterskor, barnmorskor, kirurger, personalen på uppvaket och personalen på eftervården. De tog verkligen min rädsla för att få en förlossningsdepression på allvar och såg till att jag var 100% säker och trygg innan jag åkte hem. Jag fick träffa sjukgymnast och gynekolog för att kolla på och prata om min bristning. Jag är verkligen så nöjd. Och nu så här tre veckor efter är jag nästan helt återställd. Jag känner knappt av att jag har fått en så pass allvarlig förlossningsskada som jag ändå fått. Jag kan gå på promenader, kissa, prutta och skratta utan att det känns obehagligt i underlivet. Jag är verkligen helnöjd och om jag ska föda barn igen kommer jag inte vilja göra det någon annan stans än på BB Stockholm. Bästa av allt är ju att jag fått mitt barn och att hon är världens vackraste människa <3 

 
Hej bloggläsare om ni finns kvar??
Ganska kul att jag hade en vision om att jag skulle hinna med att blogga när jag fick barn. Haha! Jag har liksom tur om jag hinner borsta tänderna eller tvätta håret. Men jag klagar inte, det är jättemysigt.

Just nu är Elma inne i en period där hon i princip måste sitta klistrad vid mitt bröst hela tiden. Vilket gör mig lite rörelsehindrad. Kan typ i princip bara sitta i soffan och kolla på dag-tv. Inte mig emot. 


Topp 3 bästa med att ha barn är att kunna använda snapchatfilter ohämmat på henne.

PS kom på nu att det är ju ett extra ansikte på den här bilden?? Så sjukt har jag ett hemsökt hem? Ring Det okända mvh