KIMNAR

Del 1: Sånt jag önskar att jag hade vetat innan jag blev gravid
Här kommer del ett i en serie folkbildande inlägg om hur det faktiskt är att vara gravid. Jag kommer inte paketera in det i sådär gravidglow-med-härliga-bilder-på-den-lagom-stora-och-perfekt-rundade-magen-i-solnedgång-på-någon-vacker-blomsteräng-och-bara-ha-cravings-på-frukt-samt-tränar-lika-regelbundet-som-tidigare-fram-tills-vecka-40-förpackning. Nej, nu ska ni få den osminkade sanningen om graviditet och en jävla massa bra/lite äcklig/spännande information som jag önskar att någon hade gett till mig innan jag blev på smällen. Självklart är ju alla upplevelser subjektiva och det här är min version, jättekul för er som har en underbar och härlig tid som gravida. Grattis till er! 

1. Illamåendet from hell
Det är väl allmän kännedom att graviditet ofta har illamående som bieffekt but little did I know! Det var ingen som hade sagt att kräkas skulle bli min huvudsysselsättning i ca 18 veckor. Ungefär exakt när jag tog graviditetstestet så kom illamåendet som ett brev på posten, man tackar! Min bild av graviditetsillamående var en liten obehaglig känsla på morgonen som enkelt kunde avhjälpas med ett kex och lite saft vid sängen innan man klev upp. Hell no säger jag bara. Inga kex i världen kunde hjälpa mig från mina kaskadspyor. Det hjälpte inte med några husmorsknep eller familjeliv.se-råd över huvud taget. Jag har testat allt! Ingefära, äta någonting innan man går upp, dricka kolsyrat vatten, äta lätta måltider små mellanrum, citron, åksjukearmband, Postafen, Lergigan comp och att undvika stark och fet mat etc etc. Kan säga att alla dessa tips endast fick mig att kräkas mer och det jag lärde mig var snarare att det gör jävligt ont att att kräkas kolsyra och ingefära för tionde gången i rad. Till slut gav jag helt enkelt bara upp och lät kroppen kräkas precis hur mycket den ville. Jag har kräkts överallt! På hallgolvet, i köket, på tallriken, i bilen, på vägen, i knäet när jag suttit på toan och i sängen. Så mitt tips är väl helt enkelt bara förbereda sig på det värsta, duka under och låta sig besegras om helvetet bryter lös. Det går faktiskt (oftast) över och du kan skatta dig lycklig om du slipper illamåendet helt! Tips som faktiskt funkar är att köpa sånadär vita spypåsar på Apoteket eller sno med dig från läkarbesöket. De är ovärdeliga och jag har alltid med dem med mig.

Syftar på den här typen av påse, jävla geni som uppfunnit den. 

2. Luktkänsligheten är inget påhitt
Jag trodde verkligen att det bara var en myt att preggos hade någon form av övernaturligt luktsinne och skulle kunna jobba som likhundar vid en brottsplats. Men döm om min förvåning när jag upptäckte att jag plötsligt kunde känna lukten av när någon startade bilen utanför fönstret eller tände en cigarett längst bort på tunnelbaneperrongen. Det här är ju så klart en supersmart grej som kroppen kommit fram till att vi behöver för att kunna avgöra vad som är farligt och dåligt för bebisen, men kom igen evolutionen! Känns som det där var lite mer behjälpligt under människans första två miljoner år, nu har vi ju kylskåp för att försäkra oss om att maten är färsk etc. Den konstigaste saken jag blev luktkänslig mot och liksom kunde känna på typ 1 km avstånd var min sambo. Stackars Wille. Så fort han kom hem var jag tvungen att hålla för näsan eller gå och kräkas. Nu kanske ni tänker att han måste lukta extremt jävla illa. Men han är faktiskt en av de mer hygieniska människorna jag mött och luktar vanligtvis alltid fräscht. Min gravidkropp hade helt enkelt fått en knäpp. Detta slutade med att han vackert fick hålla sig undan den första halvan av graviditeten och inte komma för nära, att sova i samma rum var uteslutet och han fick snällt placera sig på soffan. Som tur var så försvann detta med luktkänsligheten ungefär halvvägs in i graviditeten när illamåendet avtog. Tips är att hitta någonting du faktiskt tycker luktar gott, typ en handkräm eller ett doftljus och alltid ha det nära till hands. Alternativt flytta ut till en stuga i skogen och isolera dig från allt. 

3. Att gå 500 m till tunnelbanan kan jämföras med att springa ett marathon
Jag kan väl inte påstå att jag någonsin haft särskilt bra kondis men herre min gud. Graviditeten har tagit den till en helt ny bottennivå. Jag kan inte gå upp för en trapp utan att börja flåsa som en hund i en varm bil. Vilopulsen ligger på ca 150 känns det som. Självklart har ju detta sin naturliga förklaring också. I och med graviditeten lägger kroppen sig till med massvis mer blod för att kunna supporta det nya organet moderkakan. Detta medför ju då också att hjärtat måste klappa på mer för att syresätta kroppen, kroppen som kanske också har några extra kilon att kånka runt på. Men det är inte mindre jobbigt för det! Har faktiskt inget bra tips för det här, mer att bara tillåta sig själv att flåsa, svettas, stöna och stånka. Är det någon gång i livet man får vagga fram som en anka och ta trappsteg i sengångarfart så är det väl under graviditeten. Brukar också be Wille putta på när vi går i trappor eller uppförsbackar och det hjälper. 

Sådär det var första delen i min serie om "Sånt jag önskar att jag hade vetat innan jag blev gravid". Hoppas ni känner er lite mer välinformerade än tidigare!